Det var då jag blev människa. Karlskrona var paradisiskt.

De bodde i en tidstypisk HSB-lägenhet och kompiskretsen var socialt blandad. Någons förälder var svetsare, en annan kontorist, en tredje bilförsäljare.

– Det var folkhemmet när det var som bäst. Vi sprang runt fritt mellan gårdarna.

Berätta om dina föräldrar! 

– Det är svårt att uttrycka det så att det blir sociologiskt korrekt, men båda mina föräldrar kom från småfolket, om man får säga så. De var inte klassisk arbetarklass någon av dem, men de var inte medelklass heller. Min farfar var hotellportier och min morfar var socialdemokratisk arbetare i Karlskrona och drev litet handel bredvid, tillsammans med mormor.

Horaces mamma Ann-Marie hade ambitioner och ville avancera socialt. Kanske var målet större än att finna en militär, men plötsligt stod Roland där och de blev blixtförälskade. Tillsammans skapade de sig ett hem som Horace beskriver som ett slags teater, där de låtsades ha förnämare klasstillhörighet och högre inkomster än de hade, inte ens militärer med grad tjänade särskilt bra. Varje lördag åt föräldrarna middag, iklädda smoking och lång klänning. På bordet stod ett enklare rödvin och för tillfället lite finare mat.

– Ett av mina allra tidigaste minnen är från Regeringsgatan, när vi fortfarande bodde i Stockholm. Jag står i min spjälsäng, som de hade dragit fram till dörren i matsalen för att jag inte skulle känna mig ensam. Jag står där och kikar på hur de sitter i ljusskenet som ett elegant par. Mamma lade nog ner en timme på frisyr, makeup och utstyrsel, fast hon redan i sig själv var betagande vacker.

Det låter som om de fortsatte att uppvakta varandra? 

– Ja, så var det hela min barndom, de var väldigt charmanta mot varandra.

Föräldrarna var så bra att spela det här klasspelet att de till och med ”lurade” barnen.

– Det var först när jag var i tjugofemårsåldern, när jag lärde känna riktig överklass, som jag förstod att vi faktiskt inte var det.

Hur märkte du det? 

– De hade helt andra resurser. Större och mäktigare nätverk. Ärvd egendom att falla tillbaka på. Ett annat sätt att prata. Som utomstående hör du alla tonfall så tydligt, det som de inte själva hör. Som Roland Barthes [fransk kritiker] skrev: ”Jag hörde dem inte höra”. Jag vill tillägga att några av dessa privilegierade blev mina vänner för livet. Klassfördomar är för mig någonting obegripligt och vederstyggligt.

Samtidigt som föräldrarna hade denna drivkraft till socialt avancemang umgicks de mycket med mammans bröder och deras barn i Småland.

– Det var en arbetarklass av det välmående och ganska vackra slag som ändå finns i vårt land. De var yrkeskunniga och studerade vidare inom sitt fack. I den världen fanns både musik, teater och något slags bildning, fast på deras villkor. Där fanns humor och livsglädje – åh, i rikt mått! Den samhällsklassen är väl så bra som någon du kan hitta någonstans, och den finns på många ställen. Det är il popolo, det som Pasolini älskade och hela tiden återkom till.

Det där fattar jag, säger jag. Det är ur den plåten som jag själv är stansad, även om det låter romantiserande.

Horace säger att han där, i den samhällsklassen, hade en djup hemkänsla och under hela sin uppväxttid.

– Jag kan fortfarande falla in i den närsomhelst, den miljön är så självklar för mig. Det är en stor gåva, för på det sättet behöver jag aldrig känna mig främmande för några människor alls, egentligen. Jag har ingen riktig överklassidentitet och har aldrig haft det. Jag har lärt mig spela överklassens spel och jag kan dess språk, till och med lite bättre än den själv, men jag har aldrig identifierat mig med den.

När Horace var elva år flyttade de tillbaka till Stockholm, adress Lärkstaden.

Hur kändes det, när du trivdes så bra i Karlskrona? 

– Det var en katastrof. Jag sattes av komplicerade skäl i en klass med pojkar som var äldre än jag. Trots det var jag bäst i klassen och hette dessutom Horace. Det var inte så omtyckt.

Det var farmor som bestämde namnet, med hänvisning till Lord Nelson. Horaces farmor var nämligen från London, och hans pappa önskade att sonen skulle bli amiral. Mellannamnet Oscar är från farfar. Axel heter han efter en av morbröderna, som alltså blev kvar i sin klass och trivdes med det.

Hela din klasskod, den som jag far efter, tycks sammanfattad i den där namnraden: Horace Oscar Axel.

– Ja! Jag funderade ett tag på att byta tilltalsnamn till Axel, men jag lät det vara. Det var svårt att heta Horace när man växte upp i en vanlig svensk miljö, namnet var ju obegripligt, helt enkelt. Men då vänjer man sig vid det, att man är konstig. Det ligger ett värde i det. Du försöker inte vara normal, för det går inte. Du kan inte komma och heta Horace och vara som alla andra, det funkar inte, det är ingen som tar dig på allvar.

Om jag hade behärskat den där förbannade inspelningsapparaten skulle jag nu kunnat återge Horaces ord om den ensamhet han upplevde i den nya skolan som ett barn bland grabbar som redan var på väg in i puberteten och liksom bara sopade undan en irriterande ambitiös pojke med ett provocerande konstigt namn. Lillebror Stefan skapade sig en egen krets i Stockholm, men inte Horace.

Det är en hjärtskärande historia som bara flöt bort där på balkongen i Vasastan, innan jag behövde ta en paus för att tvätta händerna – och upptäckte att inget var bandat. Blicken i Horaces ögon när jag säger det … först förfärad, därefter tom, besviken och slutligen vänligt överseende. Den där timman går aldrig att rekonstruera i efterhand. En intervju är ett slags iscensättning, lite som när Horace föräldrar i smoking och långklänning försöker förtrolla varandra.

Vi försvann åt varsitt håll några minuter för att ensamma smälta detta klanteri, innan vi tog sats igen.

I den där åldern behöver ju alla en flock. Det måste ju ha skapat något slags känsla av utanförskap?

– Absolut. Den känslan har aldrig upphört. Kollektivet har egentligen aldrig betytt något för mig. Jag har haft vänskaper och kretsar, men jag har aldrig känt mig inlemmad i något kollektiv. Mer än i Karlskrona, men det var ju en barnvärld, en lycklig hop. Det var de åren, det fick jag aldrig mer uppleva.

Har det definierat dig? 

– Ja, det tror jag. Jag känner främlingskap för flocken, för massan eller vad man ska kalla det för, de flesta namn är fula. Det är en av mina tre eller fyra grundkänslor: jag är främmande för mängden och den allmänna uppfattningen, för ambitionen att tillhöra majoriteten. Tvärtom, väcker den instinktivt min misstro.

Du sattes i en klass med barn som var ett till två år äldre, tjugo centimeter längre och med begynnande målbrott. Du måste ju ha varit en parvel i jämförelse, men jag tror att de flesta som ser dig skulle säga att du har en utpräglat manlig, kanske utstuderat respektingivande utstrålning. Är det någonting som du har arbetat mycket på som ett slags kompensation?